Vem är producenten enligt textil-EPR?

Frågan ställs vanligtvis på fel sätt. En köpare frågar en fabrik om dess plagg är EPR-kompatibla, eller en fabrik ombeds bekräfta att den är registrerad någonstans. Ingen av frågorna har ett svar, eftersom utökat producentansvar inte är knutet till ett plagg och inte är knutet till den som tillverkat det. Det är knutet till en aktör, på en marknad, i en viss kommersiell struktur.

Börja med marknaden, inte med företaget

Konceptuellt flöde för rollbedömning, inte ett juridiskt avgörande. Fråga två hoppas ofta över.

Att utgå från företaget och arbeta utåt ger fel svar, eftersom samma företag kan vara producent i en medlemsstat och inte i en annan. Att utgå från marknaden och arbeta inåt ger en fråga som faktiskt går att besvara: för den här produkten, placerad i den här medlemsstaten, av den här aktören, under det här upplägget – fångar definitionen upp den?

Det finns inget sådant som att vara EPR-producent i EU. Man kan vara producent i Nederländerna, i Frankrike eller i Polen, och analysen måste upprepas för var och en. Vilka produkter som över huvud taget omfattas fastställs av ramverkets produktlista, beskriven i producentansvar för textil (EPR).

Definitionen, led för led

Direktivet för in en textilspecifik definition i avfallsdirektivet. Den omfattar varje tillverkare, importör, distributör eller annan fysisk eller juridisk person som, oavsett vilken säljteknik som används, inklusive distansavtal, uppfyller någon av fyra beskrivningar. De är värda att läsa var för sig, eftersom de fångar upp olika aktörer.

Notera också vad ramverket menar med att tillhandahålla en produkt: varje leverans för distribution eller användning på en medlemsstats marknad inom ramen för en kommersiell verksamhet, oavsett om det sker mot betalning eller kostnadsfritt. Att skänka bort plagg kommersiellt är fortfarande att tillhandahålla dem, vilket spelar roll för reklam- och personalprogram.

Den fysiska fabriken

Vilken aktör som bär den högra kolumnen beror på marknaden och strukturen, inte på vem som sydde plagget.

En turkisk fabrik som tillverkar enligt ett europeiskt varumärkes specifikation är inte producenten enbart för att den har tillverkat. Den är inte etablerad i en medlemsstat, så tre av de fyra leden är stängda för den innan någon annan omständighet ens övervägs. Det återstående ledet kräver försäljning genom distansavtal direkt till slutanvändare i en medlemsstat, och att leverera till ett varumärke som säljer vidare är inte en försäljning till en slutanvändare.

Det är normalfallet, och det är inget generellt undantag. En tillverkare som säljer direkt in i en medlemsstat – en egen webbutik, egen direktförsäljning till företag som ska använda plaggen snarare än sälja dem vidare – gör något det fjärde ledet beskriver, och svaret ändras. Det som avgör är den kommersiella strukturen, inte landet där sömnaden ägde rum.

Private label besvarar inte frågan

Det är frestande att behandla private label som en regel: vår etikett sitter i den, så vi är producenten. Det ger rätt svar tillräckligt ofta för att vara farligt, eftersom det fungerar av en slump snarare än genom resonemang, och det brister så snart strukturen är något ovanlig.

1. 1Vems namn eller varumärke sitter på produkten? Det är den avgörande frågan för de två första leden.
2. 2Vilken aktör är etablerad var? En koncern med en EU-enhet och en enhet utanför EU har två olika svar tillgängliga beroende på vilken av dem som ingår avtalet.
3. 3Vilken aktör tillhandahåller produkten först i den medlemsstaten? Inte vem som äger varumärket, och inte vem som betalade för den.
4. 4Är det en import till den marknaden, och av vem på yrkesmässig grund?
5. 5Är något av det en distansförsäljning till en slutanvändare på den marknaden från utanför den?
6. 6Är det samma sak i nästa medlemsstat? Oftast är det det, och där vägen till marknaden skiljer sig är det inte det.

Den närliggande frågan köpare ställer – om importören är producenten – har samma form. Ibland, och specifikt där importören är den aktör som är etablerad i medlemsstaten och som tillhandahåller produkten där för första gången på yrkesmässig grund. Import är relevant på grund av vad definitionen säger om första tillhandahållande, inte för att importör är en status som förs över från något annat sammanhang.

Distansförsäljning, och auktoriserade representanter

Ramverket behandlar försäljning in på en marknad från utanför den som ett eget fall, och lagtexten skiljer mellan två situationer som ofta beskrivs som en enda.

För säljare i tredjeland är det här alltså ett nationellt val snarare än ett EU-omfattande krav, och om en representant behövs måste kontrolleras marknad för marknad. Där en sådan utses kan skyldigheterna uppfyllas för producentens räkning av en systemorganisation utsedd genom skriftlig fullmakt.

Det finns också en praktisk verkställighetsväg som gör frågan oundviklig för alla som säljer online. Onlineplattformar som låter konsumenter ingå distansavtal måste hämta in en producents registreringsuppgifter och registreringsnummer i den medlemsstat där konsumenten befinner sig innan producenten får använda tjänsten, tillsammans med ett egenintyg om efterlevnad. Motsvarande information måste nå leverantörer av fulfillmenttjänster. Oavsett vad en säljare själv kommer fram till om sin status kommer marknadsplatsen att fråga.

Nationella definitioner läggs ovanpå EU:s

EU-definitionen är vad medlemsstaterna måste genomföra. Vad en producent har att göra med i vardagen är den nationella versionen, och den kan uttryckas i lokala termer som inte alls liknar direktivet.

Frankrike är det tydligaste exemplet. Landets väletablerade system beskriver den ansvariga parten genom ett nationellt test – det företag som för första gången fakturerar fransk moms på en produkt som omfattas och som är avsedd för slutkonsumenter – och listar tillverkare eller uppdragsgivare som säljer under eget namn eller varumärke, importörer, private label-distributörer, samt nätsäljare eller marknadsplatser, inklusive de som är etablerade utomlands. Det testet är en användbar approximation i fransk praxis. Det är inte EU-definitionen, och att tillämpa det på en annan medlemsstat vore ett misstag.

Tillämpningsområdet skiljer sig också, inte bara rolltestet. Det nederländska systemet omfattar konsumentkläder, arbetskläder och hemtextil; det franska systemet anger produkter avsedda uteslutande för yrkesbruk som undantagna. Båda positionerna gäller i dag och båda är nationella. Jämförelsen beskrivs i producentansvar för textil (EPR).

Vad ett avtal kan och inte kan göra

Två genvägar är värda att stänga, eftersom båda förekommer regelbundet i sourcingsamtal.

Den första genvägen är leveransvillkoret. En Incoterms-regel fördelar leverans, kostnad och risk mellan säljare och köpare, och det är inget uttalande om miljömässig producentstatus. En DDP-leverans gör inte säljaren till producent, och en EXW-leverans gör inte köparen till en; definitionen frågar vem som är etablerad var och vem som först tillhandahåller produkten, och leveransvillkoret besvarar ingetdera. Vad Incoterms faktiskt fördelar beskrivs i betalningsvillkor och Incoterms.

Den andra är inköpsordern. En order är en bra plats att notera att en leverantör kommer att lämna nettovikt per enhet, sammansättning och kategorimappning med varje leverans, och det är värt att göra. Den är inte en plats att omfördela en lagstadgad roll på, och en klausul som säger att leverantören ansvarar för EPR gör inte leverantören till producent. Hur en order bör bära krav genom hänvisning beskrivs i inköpsordrar för kläder.

Vad man faktiskt bör be fabriken om

Den produktiva versionen av det här samtalet är inte en efterlevnadsförsäkran. Det är en dataförfrågan, gjord tillräckligt tidigt för att inte kosta något.

• Produktkategori och klassificering, kopplad till er egen artikelkodsstruktur, eftersom registrering och rapportering är klassificeringsbaserade
• Fibersammansättning, som ni redan har för märkningen
• Nettovikt per enhet för själva produkten, eftersom avgifterna är viktbaserade
• Levererade kvantiteter, per modell och per destination
• Tillverkningsland och produktionsdokumentationen bakom ovanstående

Inget av detta gör leverantören till producenten. Att lämna korrekt data är precis vad en leverantör bör göra, och det för inte över något ansvar. En fabrik som mäter plaggets nettovikt per storlek och rapporterar den konsekvent är till nytta; den är inte därigenom registrerad någonstans och kan inte bekräfta något om era skyldigheter.

Att hålla svaret uppdelat per marknad

Eftersom analysen upprepas för varje medlemsstat är det användbara resultatet en kort anteckning snarare än en slutsats. En rad per marknad, ifylld utifrån frågorna ovan.

Värdet ligger i att den fjärde kolumnen bär ett resonemang snarare än en dom. En anteckning som säger att den franska enheten är producenten eftersom den är etablerad där och tillhandahåller först under eget varumärke kan kontrolleras av någon annan. En anteckning som säger ”Frankrike: ja” kan det inte.