Storlekssystem för kläder: varför en storleksbeteckning inte är en specifikation

Inköpare frågar vilken storlekstabell vi tillverkar efter, och det ärliga svaret är att vi tillverkar efter deras, förutsatt att den säger tillräckligt för att gå att producera efter. Väldigt många tabeller gör inte det. De ger en bokstav eller en siffra och ett bröstmått, och lämnar öppet om bröstmåttet är bärarens kropp eller det färdiga plagget, hur det mättes, hur de andra storlekarna förhåller sig och hur stor avvikelse som är godtagbar.

Det här avsnittet handlar om att sluta den luckan. Det ligger ett steg ovanför själva tekniken: hur ett mönster förändras mellan storlekar behandlas i guiden om mönsterkonstruktion och gradering, och om ett plagg passar som avsett behandlas i passformsutvecklingen. Det som följer är det system de två arbetar inom.

En beteckning namnger en storlek. Den definierar den inte

En storleksbokstav är ett namn på en uppsättning mått som någon har valt. Innan de måtten finns har namnet inget innehåll en fabrik kan agera på.

Två varumärken kan båda kalla ett plagg M och mena olika produkter, eftersom vart och ett självständigt har bestämt vad M syftar på. Ingen av dem har fel. Det finns ingen yttre instans som fastställer betydelsen av M, och det är därför en fabrik som bara får en bokstav har fått en beteckning, inte en instruktion.

Detsamma gäller sifferbeteckningar. EU 40, UK 12 och US 8 är beteckningssystem, och ett varumärke knyter dem till sina egna mått. Det är skälet till att en konverteringstabell mellan marknader inte kan göra det arbete inköpare hoppas att den ska göra, vilket är ämnet för internationell storlekskonvertering.

Standarderna betecknar efter kropp, inte efter plagg

Det finns internationella och europeiska standarder för storleksbeteckning, och att förstå vad de faktiskt gör reder ut mer än att läsa dem från pärm till pärm.

Den gemensamma nämnaren är det viktiga. Båda systemen betecknar storlekar med kroppsmått i centimeter, inte med mått på det färdiga plagget. Enligt ISO 8559-2 är de primära måtten de kroppsmått som används för att beteckna storlek för konsumenter, med sekundära mått tillgängliga som ytterligare kroppsmått. En beteckning talar om för kunden vilken kropp plagget är avsett för; den talar inte om för fabriken hur stort något ska skäras till.

Det faktumet ensamt är skälet till att skillnaden mellan kroppsmått och plaggmått är grunden för allt annat här.

En standard beskriver inte heller vad handeln faktiskt gör. Kommersiell storlekssättning är en egen nivå, och varumärken har i allmänhet egna tabeller utvecklade kring den egna kunden och den egna passformen. Standarder och marknadspraxis är två olika saker, och att blanda ihop dem skapar förväntningar som en leverantör inte kan uppfylla.

Bokstavs- och sifferstorlekar har samma problem

Bokstavsstorlekar, familjen från XS till XXL, är en uppsättning nominella beteckningar. Det är sifferstorlekar också. Ingen av dem bär ett inneboende mått, och ingen av dem är mer rigorös än den andra; de skiljer sig i hur många steg de brukar erbjuda och i vad kunderna i en kategori förväntar sig att se.

Dubbelbeteckningar som S/M eller 40/42 är ett tredje alternativ, som täcker ett bredare intervall med en enda storlek. De ökar andelen av en population som ett givet plagg passar och minskar hur exakt det passar varje enskild person inom den, vilket är en rimlig avvägning för vissa produkter och en dålig för andra.

Vilken som än används är beteckningen ett beslut om hur storleksskalan ska presenteras för kunden. Det beslutet kommer i slutet av processen, inte i början.

Varje steg beror på det föregående. Att byta beteckning i slutet ändrar vad kunden ser, men ingenting i plagget.

Att bestämma själva storleksskalan

Hur många storlekar som ska erbjudas, och vilka, är ett kommersiellt beslut med en teknisk konsekvens. Ett storlekssystem byggs för att täcka fördelningen i en målpopulation, vilket är det ISO 8559-3:s befolkningsgrupper och ISO 8559-4:s täckningsgrader formaliserar: du väljer hur stor del av din avsedda kundbas en storleksskala når, och hur nära den passar personerna inom den.

Det synsättet förklarar något som inköpare ofta tycker är förbryllande. Två varumärken kan var för sig ha internt konsekventa, väl utvecklade storlekssystem och ändå erbjuda tydligt olika storleksskalor, eftersom de riktade sig till olika populationer och gjorde olika val om täckning. Inget av dem har gjort fel.

Utökade storleksskalor förtjänar en reservation. Att fortsätta en och samma graderingsregel utåt i det oändliga förutsätter att kroppar skalar likformigt, och bortom en viss punkt ändras proportionerna i stället för att bara växa. Där en skala utökas väsentligt kan graderingen behöva ses över i stället för att fortsättas, vilket är en mönsterfråga som bäst tas upp med guiden om gradering i åtanke.

Unisex är inte ett måttsystem

Att beskriva en storleksskala som unisex säger vem den erbjuds till, inte vad den mäter. Plagget behöver fortfarande en målkropp att utgå från, en grundstorlek, färdiga mått och graderingsregler, och någon måste fortfarande bestämma vad de ska vara.

I praktiken är en unisexskala en uppsättning proportioner valda för att fungera godtagbart över en bredare grupp än en skala som utvecklats för en enda grupp. Det betyder vanligtvis en rakare kropp, bredare intervall och en passformsavsikt med mer tolerans inbyggd. Det är en designstrategi med mätbara konsekvenser, inte en genväg förbi att definiera dem.

Detsamma gäller storleksskalor utvecklade för en särskild bärargrupp: målkroppsmåtten, proportionerna, grundstorleken och intervallen kan alla skilja sig, och de skillnaderna kommer från måttdata och passformsstrategi, inte från antaganden.

Gradering, konvertering och tolerans är tre olika saker

De används om vartannat i förfrågningar, och de är inte alls utbytbara.

Skillnaden mellan den första och den tredje är en som ofta ställer till det. Ett steg på fyra centimeter mellan storlekar är avsiktligt. En tolerans är det band på ömse sidor om varje målmått inom vilket ett plagg fortfarande är godkänt. Att blanda ihop dem ger specifikationer där toleransen är bred nog att låta intilliggande storlekar flyta ihop, vilket ingen noggrann sömnad i världen kan rädda.

Vad du bör skicka

Hur det görs om till ett fungerande dokument, inklusive hur man går till väga när en inköpare inte har någon tabell alls, behandlas i att bygga en måttlista för produktion.

Var Voyager kommer in

För produktion är den tillförlitliga utgångspunkten en godkänd måttspecifikation, inte en nominell storleksbeteckning. Där en inköpare har en måttlista arbetar vi efter den och tar upp allt som är oklart innan provplagget tas fram. Där en inköpare i stället har ett referensplagg kan det mätas och användas som grund för en specifikation, med de begränsningar för det tillvägagångssättet som beskrivs i tillverkning utifrån ett referensplagg. Passformen bekräftas på provplagg före bulk.