När är dual sourcing rimligt i klädproduktion?

Någon högre upp frågar varför programmet hänger på en enda fabrik, och inom en vecka finns det en plan på att dela det. Planen hoppar ofta över två frågor: om en andra fabrik åtgärdar det som faktiskt skulle stoppa försörjningen, och hur samma plagg tillverkat på två ställen kommer att se ut i samma butik.

Frågan som egentligen ställs

”Ska vi ha en leverantör eller två?” har fel form, eftersom den behandlar antalet leverantörer som variabeln. Den användbara varianten lyder: vilken brist skulle stoppa försörjningen, och skulle en andra fabrik åtgärda den? Ibland är svaret uppenbart ja. Ofta är det som skulle stoppa försörjningen ett stickeri, en nominerad komponent eller en specialprocess som båda fabrikerna skulle dela, och då kostar en andra leverantör pengar och ändrar ingenting.

Att ta reda på vilket av fallen du befinner dig i är ämnet för riskhantering för leverantörer, och det är värt att göra före det här beslutet snarare än efter. Den här guiden utgår från att analysen är gjord och ställer den snävare frågan: givet att en andra produktionskälla verkligen skulle hjälpa, är en delning av programmet rätt sätt att skaffa en?

När en enda leverantör är rätt svar

Att hålla sig till en leverantör har ett dåligt rykte som det inte alltid förtjänar. Det finns program där en koncentration är det bättre beslutet och där en dubblering helt enkelt är ett dyrt sätt att göra produkten sämre.

• Volymen är liten. Delad på två fabriker kan varje halva hamna under en fungerande minimikvantitet, och båda leverantörerna tappar intresset för ett program som inte längre motiverar uppmärksamhet. Var den gränsen går beror på produkten, se minsta orderkvantiteter.
• Utvecklings- eller uppstartskostnaden är hög. Mönster, passformsgenomgångar, dekorationsuppsättning och materialutveckling betalas två gånger, och den andra betalningen ger ingen extra produkt.
• Processen är verkligt specialiserad. Där få leverantörer kan göra arbetet ordentligt är det realistiska alternativet ofta sämre snarare än likvärdigt.
• Konsekvensen är produkten. En företagsuniform som fylls på under flera år, eller ett färgkritiskt sortiment, kan skadas mer av synlig variation än av den risk delningen skulle minska.
• Programmet är kortlivat. En enda säsong eller ett engångsevent kan ta slut innan den dubblerade utvecklingen har betalat sig.
• Samlad volym köper något. Bättre pris, bättre planering, bättre uppmärksamhet. En delning halverar förhandlingsstyrkan hos båda leverantörerna.

När en delning är värd sin kostnad

De fall där en andra produktionskälla betalar sig är rimligt specifika, och de är värda att namnge så att beslutet fattas på ett av dem snarare än på allmän oro.

• Volymen överstiger verkligen en anläggning. Det tydligaste fallet, och det minst omtvistade, det är ett kapacitetsbeslut lika mycket som ett riskbeslut. Vad som ändras när volymen växer står i att skala upp produktionen.
• Ett fast datum som inte går att flytta. Ett event, en lansering eller ett säsongsfönster där det inte går att skilja på att komma sent och att inte leverera förskjuter balansen kraftigt mot att ha ett alternativ i drift.
• Produkten är kommersiellt kritisk, oavsett volym. En kärnmodell som bär ett sortiment är mer utsatt än antalet plagg antyder.
• Beroendet ligger verkligen hos fabriken. Där risken är anläggningen, dess kapacitet, dess stabilitet, dess koncentration av din volym, åtgärdar en andra anläggning den. Där risken ligger uppströms gör den det inte.
• Produkten tål variation. Vissa plagg kan bära små skillnader mellan tillverkare utan att en kund märker det. Vissa kan inte.

Aktiv delning eller ett alternativ i beredskap

Det är olika upplägg med olika kostnader, och att blanda ihop dem är skälet till att vissa planer på två leverantörer varken ger motståndskraft eller besparingar.

Notan för konsekvens

Det här är den del som underskattas, eftersom den inte dyker upp förrän de två leveranserna ligger bredvid varandra. Två kompetenta fabriker som arbetar efter samma specifikation producerar två plagg som är lika i varje avseende någon skrev ned, och olika i flera som ingen skrev ned.

Inget av det är ett argument mot en delning. Det är ett argument för att prissätta den ärligt: ett delat program behöver en starkare specifikation, fler godkännanden, fler fysiska referenser och mer kontroll än ett med en enda källa, och de kostnaderna landar vare sig någon budgeterade för dem eller inte. Kontrollerna mot glidning är desamma som håller en produkt stabil mellan återbeställningar, vilket behandlas i konsekvens vid återbeställning, och färgen har sin egen mekanik i nyansskillnad mellan färgpartier.

Dubbleringen ingen budgeterar

Den uppenbara kostnaden för en andra källa är utvecklingen. Den mindre uppenbara kostnaden är att allt nedströms utvecklingen också sker två gånger, permanent.

• Godkännanden. Labdips, tryckprov, brodyrprov, passformsprov och förproduktionsprov hos båda, för varje modell och varje ändring.
• Referenser. Förseglade provplagg och färgstandarder tas fram, distribueras och hålls aktuella på två ställen.
• Kontroll. Två produktionsfönster att täcka i stället för ett.
• Belägg om regelefterlevnad. Testning och dokumentation bedöms för båda vägarna, eftersom en rapport om en leverantörs material inte automatiskt täcker en annans.
• Ändringshantering. Varje revidering av specifikationen måste nå båda leverantörerna, i samma version, och bekräftas av båda. Ett delat program som kör två versioner är sämre än ett med en enda källa.
• Tid för relationerna. Två uppsättningar genomgångar, två uppsättningar korrigerande åtgärder, två kommersiella förhandlingar.

Det är därför en delning av ett program är ett beslut om hela arbetssättet snarare än en justering i sourcingen. Ett team som redan är ansträngt av att sköta en leverantör väl kommer att sköta två dåligt, och två dåligt skötta leverantörer är mindre tillförlitliga än en bra.

Hur mycket volym till vardera

Frestelsen att gripa efter en fördelning är stor, åttio-tjugo, sjuttio-trettio, hälften var. Inget av det är en regel, och inget av det är härlett ur någonting. Rätt fördelning beror på vad delningen är till för.

• Är syftet kapacitet, följer fördelningen vad varje anläggning faktiskt kör bra, inte ett förhållande.
• Är syftet att hålla ett alternativ levande, behöver den andra leverantören tillräckligt med verkligt arbete för att förbli förtrogen med produkten, vilket är en fråga om produktens komplexitet, inte om en procentsats.
• Är syftet förhandlingsstyrka, minskar en delning den hos båda leverantörerna, så räkneövningen handlar om vad den samlade volymen köpte från början.
• Minimikvantiteterna binder svaret. En delning som tar någondera leverantören under en fungerande kvantitet är ingen delning, det är två olönsamma order.

Att få två källor att producera en produkt

Blir beslutet att dela, är kontrollerna inga frivilliga tillägg. De är det som får delningen att fungera i stället för att skapa två liknande program.

Den sista är en kontroll som ofta saknas och den som fångar det de andra inte gör. Varje leverantör kan klara kontrollen mot specifikationen medan de två glider isär från varandra, och bara en direkt jämförelse visar det.

Kontrollen innan du delar

Den sista frågan är värd att ställa på allvar snarare än retoriskt. För en stor del av alla program är det ärliga svaret att en verkligt kvalificerad leverantör i beredskap, en som har tillverkat produkten, har den aktuella specifikationen och nyligen har kontrollerats för tillgänglighet, ger det mesta av det skydd en aktiv delning skulle ge, utan den permanenta notan för konsekvens och dubblering.